Diskursen om lärande i skolan
I västvärlden pågår det en debatt eller rättare sagt det finns en diskurs om hur elever bäst lär sig i skolan där de sociologiska, konstruktivistiska aspekterna lyfts till skyarna. Enligt denna diskurs är lärarens uppgift att undanröja alla hinder som står i vägen för lärande. I Sverige har vi taget steget en bit längre, vi undervisar inte längre! Vi låter i stället eleverna välja mellan ett antal mer eller mindre svåra uppgifter som de själva får konstruera efter eget skön. När eleven anser att uppgiften är utförd, lämnas den in för bedömning.
Progression och svårigheter i lärandet
Självklart ska läraren anpassa svårighets graden på stoff och uppgifter till elevernas nivå, men allt eftersom måste komplexiteten ökas och förklaringsmodeller bli mer abstrakt. Denna progression medför att eleverna måste ”tvingas” öva på de färdigheter och förmågor som är svåra, för att ha en möjlighet att nå högre kunskaper. Om du låter elever gå vidare i utbildningssystemet utan erforderliga kunskaper kommer de snart att känna sig otillräckliga och sannolikt kommer de att tappa intresset för studierna.
Anpassningens risker
Att överfokusera på anpassningar riskerar att elever inte får de utmaningar som lärande består av. I deras iver att vara inkännande och goda så berövar de eleverna inträdet till högre kunskapssfärer. Bjork et. al. (2020) menar att undervisning, bland annat, handlar om att hitta de önskvärda svårigheterna som gör att kunskaper etableras i långtidsminnet.
Anpassningar och läs- och skrivträning
Det senaste i den allmänna och särskilda debatten om den svenska skolans tillkortakommanden handlar om hur skolan ska anpassa lärmiljön för de som har svårigheter med läsning och skrivande. Under lång tid har specialanpassningarna för de med läs- och skrivsvårigheter helt enkelt varit att anpassa bort läs- och skrivträning! I stället för att träna på läsning har eleverna fått lyssna på texter och blivit bedömda på hur väl de kan återge lyssnandet verbalt och kallat det för ”lyssneläsning”[!sic].
Yrkesutbildning och läsningens roll
Jag deltog i Yrkesläraren där detta fenomen problematiseras och följs upp i flera artiklar, där jag och en annan yrkeslärare fick uttala oss om hur vi ser på läsning. Jag tror att det fanns en förutfattad mening om att yrkeslärare inte anser läsning så viktig. Men jag och Tom krossade den myten.
Yrkesutbildningens komplexitet
Det finns ett klart och tydligt argumenterande för att yrkesutbildningar är enkla utbildningar, en utbildning för dem som saknar ”läshuvud”. Vi menar att en yrkesutbildning är en mycket kvalificerad utbildning där andra kunskapsområden än enbart propositionella blir viktiga. Propositionell kunskap är av sådan art att du kan redovisa den verbalt eller skriftligt (traditionellt ofta benämnt som teoretisk kunskap). Du kan svara på frågor som vem, var eller vad? Icke-propositionell kunskap är mer komplex och låter sig inte bevisas så enkelt som en verbal beskrivning eller uppvisande, utan den kunskapen måste även visas i praktiken. Ta exemplet med kunskapen ”att cykla”, här räcker det inte med att du uppger verbalt att du kan det, du måste även visa upp den i praktiken.
Språkets centrala roll i yrkesutbildningen
Det mesta i en gymnasial yrkesutbildning består av stora mängder icke-propositionell kunskap som dels måste övas och tränas på praktisk och eleverna måste även kunna beskriva sin kunskap verbalt. Detta kräver mycket av eleven.
Det språk som yrkeseleven möter är dels ett skriftspråk med ett eget yrkesspecifikt ordförråd, dels ett komplicerat abstrakt bildspråk i form av ritningar, bilder och manualer. Det är viktigt att yrkeslärarna förstår att de även är språklärare. Yrkeslärarna måste vinnlägga sig att väga in detta vid sin lektionsplanering.
Språkets nyckelroll i lärandet
Sammanfattningsvis är språket en nyckel till lärande, oavsett om det handlar om studieförberedande eller yrkesutbildningar. Om vi inte tar språket på allvar riskerar vi att beröva våra elever möjligheten att nå sin fulla potential. Hur ser du på språkets roll i lärandet – och hur kan vi tillsammans skapa en skolmiljö där eleverna verkligen får chansen att växa?





